Tiohuggare

Tiohuggaren är en tung klinkbyggd träbåt av traditionell typ. Den har använts som skeppsbåt på örlogsfartyg och som övningsbåt inom flottan och sjövärnskåren, där den även kallas valbåt. Båten väger runt två ton med besättning, är 8,35 meter lång ochg 2,34 m bred och kräver mängder av kraft för att ros riktigt snabbt. Tiohuggarrodd kräver styrka och seghet snarare än kondition.

Tiohuggarrodd i tävlingsform utövas främst bland öarna i Göteborgs skärgård. På 80-talet var det Brännö, Asperö och Donsö som dominerade, men på senare tid är det Öckerö, Henån och Tjörn som hänger kvar. I tävlingslopp över 800 meter når man mer än 6.5 knops fart, och det ges inget större utrymme för taktiska finesser. Bara att göra en perfekt kraftfull start, pressa på tills det svartnar för ögonen och sedan öka i spurten.

Sedan år 1993 genomförs Svenska Roddförbundets mästerskap i tiohuggarrodd.

Mycket av instruktionen och termerna kommer från militären. Nedan finns de beskrivna:

Hela båten börjar ro: Rundrodd överallt – Hal ut!

Hela båten slutar ro: Ligg!

Halva båten samma sak men inled med styrbord eller babord

Ro bakåt: Skôdda (med Orustaccent)

Öka farten: Tio hårda!

Tekniska tillrop: Långa tag! Raka armar! Fall ända bak! Långa framtag!

För att få båten att ligga still och på rätt plats på startlinjen får nian och tian ro små lätta tag och kallas då plikthuggare: Plikthuggare babord – två tag!

Tekniken i Tiohuggare

Ett årtag börjar med fingrarna i kontakt med näste roddares ryggslut och med rygg och ben böjda för att få fullt framtag. Full kraft läggs med benen under det att ryggen hävs bakåt med raka armar. Vid lätt rodd fälls ryggen till ca 45 graders vinkel och årtaget dras ut akterut med hjälp av armarna. Under hårdare rodd faller roddarna ofta helt ned på rygg med huvudet mellan framförvarande roddares knän. Då hålls armarna raka under en längre del av årtaget och böjs med en kraftig knyck för att hjälpa magmuskulaturen att dra upp överkroppen.

Nybörjare får oftast problem med kramp i händer och underarmar pga. årans vikt. Även erfarna tiohuggarroddare får lätt blåsor och skinnflådda handflator. Under längre roddsträckor är det viktigt att man alternerar mellan att ro med kraft från ryggen, armarna och benen. Vid långrodd har man ofta flera avbytare med sig som vilar i aktern och turas om att styra. En bra besättning orkar hålla fem knops snittfart under flera timmar.

Som i alla båtar med fler än en roddare krävs att alla samspelar och ror i takt. I tiohuggaren kan misstag bli påtagliga på grund av årornas vikt och att roddarna sitter så pass tätt. Det kan smälla rejält i ryggslutet om man inte hinner glida akteröver på toften vid rodd i full fart.